Att försöka lära av historien
Försvarspolitik är komplicerat men det finns en enkel grundregel: ”att lägga ner och spara går ganska fort men att bygga upp tar lång tid och är dyrt”.
Efter första världskriget hoppades man på en långvarig fred. I Sverige ville politiker dra ner på försvarsanslagen då pengarna behövdes för att börja bygga ett välfärdssamhälle, vilket resulterade i 1925 års försvarsbeslut. Som en följd av detta genomförde Sverige 1927 en av de största frivilliga nedrustningarna i Europa. Armén mer än halverades och inom flottan ersattes inte de äldre fartyg som behövde utrangeras. Men bara sex år senare blev Hitler rikskansler i Tyskland och började sedan rusta för krig.
När tyskarna anföll Danmark och Norge den 9 april 1940 var den svenska beredskapen allt annat än god. Inte bara materiel saknades. Genom att förbandsövningar och vinterutbildning var eftersatta hade befälen för lite erfarenhet, vilket märktes i början av den omfattande ”beredskapstiden”. I Sverige gjordes sedan stora ansträngningar att öka den militära förmågan men detta tog lång tid. Inte förrän 1958 ansågs det svenska försvaret ha nått en sådan styrka att försvarsanslagen slutade att öka.
Därefter minskades försvarsanslagen kontinuerligt och försvarsbesluten 2000 och 2004 resulterade i Försvarsmaktens största omorganisation sedan 1925. Nu avvecklades arméns brigader, det fasta och det rörliga kustartilleriet och nästa alla flygvapnets basbataljoner avvecklades. Som en följd av Sovjetunionens kollaps och Warszawapaktens upplösning avskaffades hela det svenska invasionsförsvaret till förmån för ett insatsförsvar som skulle operera utanför Sveriges gränser. Dessutom fortsatte försvarsanslagen att minska i förhållande till Sveriges BNP.
Men redan 2008 visade Putin att han var beredd att använda militärt våld i grannlandet Georgien. Sedan dess har det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde ytterligare försämrats sedan ryssarna annekterat Krim, stöttat ryska separatister i Ukraina och genomfört en omfattande militär återupprustning. Som en följd av detta och den senaste tidens ubåtskränkningar i svenska farvatten höjde Sverige 2017 sina försvarsanlag med 2,7 miljarder per år utöver det redan fastställda försvarsanslaget på runt 50 miljarder per år.
Samtidigt är det stora luckor som behöver fyllas upp. Genom att mycket är avvecklat måste man ofta börja från noll. På Gotland lades regementet P 18 ner 2005 och kasernerna såldes. När nu ett nytt militärt förband om 250 soldater och 10 stridsvagnar etableras utanför Visby kommer det att kosta runt en miljard. Man vill nu också öka antalet armébrigader men då måste man också börja öva i brigadförband vilket inte gjorts på länge. Dessutom saknas viktiga funktioner helt, exempelvis artilleri.
Marinens fem nyare och två äldre kustkorvetter saknar ett effektivt luftvärn, något som ända sedan andra världskriget varit en nödvändig komponent för att sjöstridskrafter skall kunna verka. Flygvapnet siktar på att flyga med 60 stycken JAS 39 ”Gripen” E varefter äldre versioner fasas ut. Men det är tveksamt om det när det behövs finns tillräckligt med baspersonal och piloter för att kunna sprida ut flygplanen och genomföra många flyginsatser under en längre tid.
Att återuppbygga det avvecklade civilförsvaret kommer också att ta tid och kosta stora summor. Både det militära och civila försvaret saknar personal som har nyckelkompetens inom de områden som måste återskapas. Dessutom går runt 10 procent av försvarsanslagen tillbaka till statliga Vasakronan som hyra för de byggnader Försvarsmakten använder – kaserner som i många fall byggdes för 100 år sedan och sedan länge är betalda.
Listan på vad som saknas är mycket lång och att nu återbyggda avvecklade förmågor är dyrt. Alternativet hade varit att tidigare spara lite mer försiktigt. Visserligen blir besparingen i ”utförsbacken” då lite mindre men det uppvägs med råge av en både billigare och kortare ”uppförsbacke”. Detta är också ett sätt att spara pengar åt statskassan. Det är märkligt att de som styr svensk försvarspolitik verkar ha så svårt att förstå detta och lära av historien.
Marco Smedberg
|
