Logga: Marco Smedberg

head_neutral.jpg

kronika_head_sept17.jpg

Krönika | september 2017

Kaliningrad - ett udda utflyktsmål

För en vecka sedan reste jag runt i nordöstra Polen/forna Ostpreussen med en grupp om 30 resenärer. Förutom olika besöksmål i själva Polen ägnade vi en dag åt att besöka Kaliningrad. Jag var där 1994 och blev då närmast deprimerande att se i vilket dåligt skick denna gamla tyska stad befann sig i.

Så det var med blandade känslor jag äntrade bussen för att leda min grupp in i Ryssland. Passkontrollen för 30 personer tog dryg 90 minuter. Ett visa hade den ryska ambassaden i Stockholm tydligen översatt fel varpå passkontrollpersonalen skällde ut oss på ryska för att de behövde utfärda ett nytt visum. När vi äntligen var klara och började rulla mot Kaliningrad kunde jag konstatera att det inte såg fullt så illa ut som 1994. Nu fanns det i alla fall trafik på vägarna och slitaget var inte lika påfallande.

Väl inne i Kaliningrad slås man av hur lite ”tyskt” som finns kvar i stadens centrum, vilket bidrar till min sorgsna bild av denna stad. Königsberg, som staden tidigare hette, grundades på 1200-talet av tyska (riddar)orden och var länge en betydelsefull Hansastad. Den kom under 1600-talet att bli huvudstad i hertigdömet Preussen och var residensstad i provinsen Ostpreussen från 1815 till 1945. Staden var ett centrum för bildning och fick ett universitet redan 1544. Härifrån kommer min släkt på min mors sida.

I augusti 1944, när min mor var 15 år, skadades Königsberg svårt i två olika brittiska nattliga bombanfall riktat mot civilbefolkningen. Mor, hennes två systrar och min mormor (som var änka) blev hemlösa och tilläts därför åka västerut. Under vårt besök 1994 besökte vi den järnvägsstation från vilken familjen lämnade Königsberg 50 år tidigare. Mor gick in och konstaterade att det luktade likadant som när hon åkte härifrån på ett tåg proppfullt med hemlösa civila och soldater i september 1944.

I april 1945 hade Königsberg sedan också oturen att bli den första större tyska stad som Röda armén erövrade – och det gjordes med besked! Stadskärnan runt det gamla preussiska kungaslottet var ungefär lika stort som ”Gamla stan” i Stockholm – och allt försvann. Kvar står nu bara den välrenoverade domen och ”Sovjets hus” som är en bisarr och tom betongkloss. Resten av stadens centrum känns som om det byggdes upp igen utan någon stadsplanering efterhand som det råkade finnas resurser att bygga med.

Min familj hade tur som kom undan. I ett ledningskaos mellan Wehrmacht och den nazistiska civilförvaltningen fick Ostpreussen befolkning inte evakueras innan ryssarna anföll i januari 1945. Då utbröt kaos när civila i sträng kyla flydde längs vägarna mot kusten och besköts av ryssarna. Den tyska flottan gjorde en uppoffrande insats och lyckades sjövägen evakuera en del trupper, sårade soldater och flyktingar, sammanlagt nära tre miljoner människor från Baltikum och avskurna tyska områden. De som blev kvar drabbades av Röda arméns hämnd för Nazitysklands illgärningar på östfronten. Bara i Königsberg trängdes 300 000 flyktingar och invånare den svåra vintern 1945 varav cirka hälften överlevde slutstriderna. De fördrevs i sin tur 1947 då man på Stalins order flyttade alla återstående tyskar västerut och ersatte dem med mer eller mindre tvångsförflyttade polacker från östra Polen, som då blev ryskt.

I en park bredvid stadens en gång så stolta (och nu i helt annan stil återbyggda) universitet står en staty av en av stadens ”stora söner”, filosofen Emanuel Kant. Här ligger även den ledningsbunker varifrån general Otto Lasch ledde försvaret av Königsberg 1945 och kapitulerade den 10 april. Vid mitt förra besök var bunkern stängd och omgivningarna i ett bedrövligt skick. Nu är bunkern inredd som ett museum där de olika rummen hyser olika utställningar om slutstriden. Dessa är påfallande balanserade och fri från politisk propaganda.

Vi besökte också museet för konst och historia där man kliver rakt in i slutstriderna som skildras väl med särskilt uppbyggda ruinlandskap med utspridda dockor i uniform. Det hela ger ett balanserat och realistiskt intryck som förstärks av en stor tredimensionell karta av staden med båda sidors förband. Lunchen var också en positiv överraskning. Till skillnad från passkontrollen kunde den ryska personalen engelska. De ansträngde sig för att ge god service och maten smakade bra.

Väntan i gränskontrollen på vägen tillbaka till Polen blev något kortare än på ditvägen. Det gav oss samtidigt ett tillfälle att ”på plats” reflektera över Napoleon som lite norr om denna gränsövergång vann två stora slag mot ryssarna 1807 vilket senare samma sommar resulterade i fredsuppgörelsen i Tilsit norr om Königsberg. En dag i denna ryska enklav är en dramatisk resa genom historien. Denna gång slapp jag undan med en vemodig reflektion om hur mycket krig har stöpt om en gammal tysk provins och även påverkat min familjs historia.

Marco Smedberg

 

 

 

Marco Smedberg

NACKARPS GÅRD AB 
268 68 Röstånga 

info@marcosmedberg.se

0435 - 910 06
0708 - 93 14 39

Om Marco Smedberg
Exklusiva resor till militärhistoriskt viktiga och exotiska områden.

Marco Smedberg Histora drivs av makarna Marco och Anita Smedberg. www.marcosmedberg.se presenterar Marco Smedbergs böcker, krönikor och föredrag, men även Marco Smedberg Historia – ett samarbete med Winbergs Travel och Historiska Resor med resor till flera av världens historiskt intressanta krigsskådeplatser. 

 

 

Missa inte
I samarbete med tidskriften Miliär Historia presenterar vi såväl äldre som nya krönikor som Marco Skrivit eller skriver för tidningen.