Nyss hemkommen från en två veckor lång resa genom Vietnam, Laos och Kambodja med en särskilt historieintresserad grupp finns det mycket att reflektera över. Det forna Franska Indokina är numera fängslande turistländer samtidigt som dess historia är minst sagt dramatisk.
USA motsatte sig att Frankrike 1945 återbesatte sina forna kolonier i Indokina. Denna inställning ändrades när Kina intervenerade i Koreakriget hösten 1950 och därmed blev krigförande part mot USA. Den amerikanska ledningen betraktade nu Frankrike som en allierad i kampen mot kommunisterna.
Eisenhowers dominoteori
Grundat på de dåliga erfarenheterna av västvärldens eftergiftspolitik mot Hitler och det kalla krigets retorik från Sovjetunionen och Kina om att sprida världsrevolutionen lanserade president Eisenhower ”dominoteorin”. Den byggde på idén om att ett fritt land föll för kommunistisk aggression riskerade ytterligare länder att falla som dominobrickor.
Fortsättningsvis hjälpte USA Frankrike i kriget mot nordvietnameserna som inletts 1946. När fransmännen förlorade 1954 stod USA för 80 procent av Frankrikes militära kostnader i Indokina. Det hade på sikt antagligen varit billigare för USA att hjälpa Frankrike ännu mer än att gå in och stödja Sydvietnam efter att Frankrike förlorat.
Vietnam delas upp
Fredsförhandlingarna 1954 i Geneve ledde fram till att Vietnam temporärt delades längs den 17:e breddgraden. Landets framtid skulle avgöras i fria val 1956. När sydsidans president bröt mot denna överenskommelse 1955 och utropade Sydvietnam som en självständig republik var det en krigsorsak för nordvietnameserna. Två år senare inledde deras gerillastyrkor i Sydvietnam en offensiv riktad mot lokala tjänstemän. USA stödde Sydvietnam ekonomiskt och med militära rådgivare. När gerillaattackerna riktades mot amerikanerna svarade USA med flygräder och USA blev direkt krigförande part 1965. Gerillaattackerna leddes från Hanoi och man kan fråga sig varför Nordvietnam överhuvudtaget tog risken att utmana USA. Det hade kanske räckt med att öka terrorn mot Sydvietnam.
Både tålamod och vilja saknades
USA:s misslyckande i Vietnam berodde mycket på att de utkämpade ett begränsat krig som mest syftade till att förhindra Nordvietnam att uppnå sina krigsmål. För att segra hade amerikanerna varit tvungna att antingen stanna kvar i Sydvietnam så länge att Nordvietnam tröttnade eller invadera Nordvietnam. Det första alternativet krävde tålamod och det andra alternativet krävde viljan att genomföra ett anfallskrig. USA hade varken det ena eller det andra. Ett annat problem var att amerikanerna likt fransmännen före dem misslyckades med att utveckla Sydvietnams stridskrafter. Genom att USA tog aktiv del i striderna marginaliserades den sydvietnamesiska armén.
Ledningen i Hanoi fruktade att USA skulle invadera södra Nordvietnam antingen över landgränsen eller över havet med marinkårsförband. Nordvietnam hade då varit tvunget att prioritera försvaret av landets viktiga norra delar och ta hem förband från Sydvietnam.
För att få mer förnödenheter till sina förband i Sydvietnam byggde nordvietnameserna Ho Chi Minhleden inne på det neutrala Laos territorium. Det var ett flagrant brott mot överenskommelsen i Geneve 1954. För att bekämpa denna underhållsled valde USA att låta CIA ”hyra” en etnisk folkgrupp i Laos samtidigt som amerikanska flygstridskrafter genomförde en omfattande bomboffensiv mot leden. Sammantaget drabbades Sydostasien oerhört hårt av USA:s olika bomboffensiver. Mest bomber fälldes över Sydvietnam, det land USA skulle skydda. På andra plats kom Laos. Nordvietnam kom på tredje plats och på fjärde plats kom Kambodja.
USA besegrades inte på slagfältet
Mycket av vår uppfattning idag om Vietnamkriget vilar på myten om att nordvietnamesiska gerillaförband besegrade de amerikanska stridskrafterna. Så var det inte. Även om amerikanerna inte var särskilt framgångsrika så förlorade de inte. Medan amerikanerna förlorade sammantaget 58 000 soldater uppgick de nordvietnamesiska förlusterna till drygt en miljon soldater. De civila förlusterna i både Nord- och Sydvietnam uppges till två miljoner människor. USA besegrades inte på slagfältet men väl av en krigstrött hemmaopinion. Regimen i Hanoi var däremot både målmedveten och uthållig. Det senare berodde mycket på att regimen kunde acceptera de stora förluster kriget kostade utan hänsyn till vad den egna befolkningen tyckte.
USA drog sig ur kriget 1973. Två år senare segrade kommunisterna och intog huvudstäderna Phnom Penh, Saigon och Vientiane. Att USA utsatte Kambodja för omfattande bombanfall förstörde 20 procents av landets areal och tvingade de röda khmererna att lämna gränsen mot Vietnam och ge sig in i Kambodjas kärnland vilket radikaliserade befolkningen.
Åren 1975–79 utvecklade de röda khmererna ett skräckvälde och tog livet av 20 procent av landets befolkning. I en blandning av storhetsvansinne och inkompetens anföll de sedan Vietnams mångdubbelt starkare armé vilket resulterade i att Vietnam i december 1978 ockuperade Kambodja. I Kina betraktades det sovjetstödda Vietnam närmast som en fiende. Att de nu dessutom attackerade de röda khmererna, som Kina stödde, betraktades som en svår provokation. Därför genomförde Kina tre månader senare en minst sagt kraftfull markering genom att anfalla Vietnam på nyåret 1979. I ett två månader långt krig uppnådde kineserna visserligen sitt krigsmål att inta en vietnamesisk stad men de led avsevärda förluster mot de stridserfarna vietnamesiska förbanden. Sedan de väl intagit staden drog sig kineserna omgående tillbaka.
Nytt kallt krig
USA, som hade avslutat sitt krig 1973, kunde inte låta bli att ge Vietnam ett tjuvnyp genom att tillsammans med Thailand från 1978 till 1998 i hemlighet stödja de röda khmererna. På så sätt fortsatte Indokina att drabbas av att regionen utgjorde en spelplan för stormakternas intressen innan det äntligen blev fred när det kalla kriget tog slut.
Nu har ett nytt kallt krig brutit ut. Och i USA har Trump nyligen blockerat kongressens framförhandlade överenskommelse om 60 miljarder dollar i stöd till Ukraina. Hans motiv är att han behöver detta ”problem” i den kommande valrörelsen mot president Biden. Än en gång blandas amerikansk in- och utrikespolitik i en giftig blandning – spåren förskräcker.
Marco Smedberg
