I huvudet på en gangster
Under krisen i Ukraina hörs i TV ofta frågor som ”vad händer nu” eller ”vad kommer Putin att göra”. Som om det går att svara på eftersom frågeställarna utgår ifrån att det finns logiska svar. Men det är i dessa sammanhang ofta så att motståndaren har en annan rationalitet än den man förväntar sig.
Som exempel ville USA:s ledning 1965 få ledningen i Hanoi att förstå att Nordvietnams pågående aggression i Sydvietnam skulle kosta dem dyrt. Att Hanoi under det åtta år långa kriget kunde acceptera förluster om drygt en miljon man förstod inte amerikanerna. Deras egen ”smärtgräns” visade sig vara 58 00 döda amerikanska soldater. De båda ländernas ledning hade uppenbarligen helt olika syn på begreppet ”smärtgräns”.
Att Putin på fullt allvar skulle vara orolig och känna sig så hotad av NATO att han kräver att NATO i praktiken flyttar västerut känns långsökt. Kanske är Putin mer orolig över att demokratin i ett fritt Ukraina så småningom spiller över till den ryska befolkningen och blir ett hot mot hans makt. Putins egentliga bevekelsegrunder för den pågående konflikten och de beslut han kan komma att ta vet vi inte.
I det mycket osäkra läge som präglar kriser av den här digniteten måste fokus ligga på att tydliggöra var man själv står. Otydlighet kan få långtgående konsekvenser. Särskilt erfarenheterna från sommaren 1914 är ett avskräckande exempel. Skulden för att stormakterna då hamnade i krig berodde på att de ansvariga missbedömde utvecklingen, trodde sig kunna tygla något som plötsligen inte gick att hejda och fångades av sitt eget agerande. När Tysklands rikskansler, som var en av huvudaktörerna sommaren 1914, efter krigsutbrottet tillfrågades om hur allt kunnat hända svarade han: ”Den som det visste”.
Ett annat exempel på hur en huvudaktörs agerande får icke förväntade konsekvenser är från våren 1967. Då fångades Egyptens president Nasser av sin vilja att straffa Israel, sin eldiga retorik till de egyptiska soldaterna och en känsla av överlägsenhet grundat på stora sovjetiska vapenleveranser. Hotet fick Israel att slå till först och de genomförde ett storskaligt preventivanfall. Kriget blev känt som Sexdagarskriget och Israels seger förändrade i ett slag hela maktbalansen i Mellanöstern.
I den pågående Ukrainakrisen har USA:s och Västeuropas ledare visat sig förvånansvärt ståndfasta och eniga – möjligen har detta förvärrat krisen om det var så att Putin hoppades på att destabilisera Västeuropa och nu har svårt att backa utan att förlora ansiktet.
Vi vet inte hur det kommer att gå och det gör föga nytta att ställa frågor som inte kan besvaras. Däremot kan man hoppas på att Putin inte vågar använda sig av det militära maktspråk han hitintills så flitigt har hotat med. Men kriser kan också klinga av och ta slut. Låt oss glädjas över att pandemin ser ut försvinna och livet kanske kan återgå till något som liknar det normala.
Det kan ju gå bra också.
Marco Smedberg
|
