Reflektioner kring tre attentat
Den 20 juli är årsdagen då överste Claus von Stauffenberg 1944 placerade en bomb i Hitlers högkvarter i Ostpreussen för att spränga ”Führern” i luften. Men attentatet misslyckades, andra dog men Hitler överlevde och senare samma kväll sköts Stauffenberg i Berlin på order av general Fromm som kände till attentatsplanerna. Nu försökte denne general skyla över sin kännedom genom att låta avrätta Stauffenberg för att klara sig, vilket han ändå inte gjorde. Den stora utmaningen i alla konspirationer mot en envåldshärskare är just att försöka hitta villiga och lojala medarbetare och undvika angiveri i något så farligt som att försöka störta en diktator. Om sedan attentatet misslyckas är det närmast omöjligt att kunna lita på de medsvurna som med fara för livet och under stor tidspress måste bestämma sig för hur de skall agera.
För diktatorn och regimen är faktiskt en ”ensam varg” farligare eftersom en sådan person är svårare att upptäcka. I ölkällaren ”Bürgerbräukeller” i München (platsen för Hitlers misslyckade ”ölkällarkupp” 1923) murade snickaren Johann Georg Elser in en tidsinställd bomb i en pelare bakom talarstolen som Hitler skulle använda på ett möte den 8 november 1939. Bomben exploderade men Hitler avslutade sitt tal tidigare än beräknat och lämnade lokalen 13 minuter före detonationen som dödade åtta och sårade 63 personer. Elser greps senare av en slump vid en schweizisk gränsövergång. Som motiv angav denne fackföreningsmedlem och antinazist att han ville stoppa det inledda kriget och förbättra villkoren för arbetarna i Tyskland. Elser avrättades i ett koncentrationsläger den 9 april 1945.
En annan sorts attentat och mycket farligt för den nazistiska regimen utgjorde av fältmarskalk Erwin Rommels försök att sommaren 1944 öppna fronten i Normandie och släppa fram de allierade. Vid det laget menade Rommal att Tyskland hade förlorat kriget som det nu snabbt gällde att få slut på för att undvika onödig blodsutgjutelse.
Rommel var inte den ende tyske general som opponerade sig mot Hitler men han var en av de få som vågade säga det öppet till Hitler och den enda som faktiskt i största hemlighet förberedde sina underlydande chefer att följa honom mot Hitler. Till och med chefen för en underställd SS-pansarkår svarade Rommel att han tänkte lyda hans order ”även om de gick stick i stäv mot Hitlers vilja”. Men ödet ville annorlunda. Tre dagar före Stauffenbergs attentat sårades Rommel svårt när lågtflygande brittiska jaktflygplan den 17 juli besköt hans stabsbil då han var på väg från Normandiefronten till sitt högkvarter i slottet La Roche-Guyon.
Under förhören efter Stauffenbergs attentat avslöjade en av Rommels underlydande för att klara sig själv att den nu sjukskrivne Rommel kände till kupplanerna. Det ledde i sin tur till att Rommel tvingade välja mellan att ställas inför domstol, vilket även hotade hans familj eller ta sitt liv. Rommel valde det sistnämnda och regimen utnyttjade hans död i oktober till att göra en propagandamässig statsbegravning för ”sin krigshjälte”.
Det är inte så enkelt att döda en diktator – och sedan undvika att regimen tar en gruvlig hämnd. Elsers bomb skulle lämnat den nazistiska maktapparaten huvudlös men i övrigt opåverkad. Stauffenbergs bomb skulle om den dödat Hitler riskerat en väpnad maktkamp mellan armén och SS. Nackdelen med Rommels kuppförsök var att Hitler skulle vara vid liv. Rommels tanke var att diktatorn senare skulle ställas inför rätta. Dessutom överskattade Rommel de västallierades vilja att samarbeta med honom. De var nämligen i sin tur beroende av att Stalin och Röda armén krossade den tyska krigsmakten. Så komplicerad och tankeväckande är historien. Dessutom är alla dessa ”attentatsplatser” väl värda ett besök.
Bilder:
Ovan: Hitlers ombyggda ölkällare i München och Rommels högkvarter La Roche-Gyon utanför Paris
Nedan: Bunker i Varglyan i nuvarande Polen
En fortsatt trevlig sommar!
Marco Smedberg
|
