Logga: Marco Smedberg
head_neutral.jpghead-nyhetsbrev_1.jpg

Krönika juni 2019

Konsten att misslyckas 

För två veckor sedan var jag i Normandie igen. Det var min 5:e tur som guide där och denna gång var det med en mycket trevlig grupp i regi av ”Svenskt militärhistoriskt bibliotek”. Vi bodde längst österut på den brittiska landsigningsstranden ”Sword” i den lilla badorten Ouistrieham. Under fem dagar betade vi av sevärdheterna, såväl de militärhistoriska som andra kulturella och historiska ”måsten”, inklusive Bayeauxtapeten. Normandie är kanske världens främsta militärhistoriska besöksmål, vilket dels beror på invasionens krigsavgörande betydelse och dels på hur mycket det fortfarande finns att se.

I stark konkurens är min favorit just nu några vackra gröna fält där tyskarna den 6 juni misslyckades med ett viktigt motanfall. Mitt intresse för detta anfall hänger samman med att den svenska Försvarsmakten under det kalla kriget ägnade mycken kraft åt begreppet ”avvärjningsstrid vid kust”. Det var pansartruppernas huvuduppgift att förbereda och öva hur anfall mot en landstigen fiende skulle gå till. Av historiska förebilder finns det fyra lanstigningar i Europa under andra världskriget då (tyska) pansarförband försökte åstadkomma det vi sedan övade i Skåne när jag var officer. När nu det svenska nationella försvaret byggs upp igen finns det åter anledning att fundera över sådana pansaranfall. Det som i detta sammanhang gör Dagen D intressant är att det där och då fanns fler stridsvagnar närmare kusten jämfört med landstigningarna i Italien tidigare under kriget.

Hur tyskarna tänkte använda sina pansarförband för att försvara ”Atlantvallen” i Frankrike dömde Hitler av med en olycklig kompromiss. Några pansardivisioner grupperades närmare kusten, men inte så nära som fältmarskalk Rommel ville, medan resten ingick i pansargrupp Väst som inte fick sättas in utan Hitlers medgivande. Som befälhavare över armégrupp B var Rommel chef över de tyska styrkorna i Normandie men den 6 juni var han inte där utan hemma på permission. När invasionen inträffade disponerade de lokala tyska befälhavarna bara 21. Pansardivisionen (PD). Problemet var att ordervägarna var synnerligen oklara och dessutom var divisionschefen general Feuchtinger inte en av de bästa pansarcheferna. Både de allierade och tyskarna bedömde likartat att staden Caen i östra delen av invasionsområdet var en viktig knutpunkt, bara en mil innanför kusten. På den allierade sidan hoppades general Montgomery optimistiskt att hans brittiska styrkor från landstigningsstranden Sword skulle inta Caen redan det första invasionsdygnet. Tyskarna å sin sida hade grupperat 21. PD inne i och bakom denna stad beredd på att sättas in mot olika hot när de uppstod.

Divisionen larmades strax efter midnatt den 6 juni och fick order av chefen för den kustnära infanteridivision som 21 PD skulle understödja att anfalla och återta två broar (varav en var Pegasus Bridge). Dessa broar hade brittiska fallskärmsjägare nyss erövrat för att hindra tyska motanfall från det hållet. Men att genom att anfalla broarna spelade tyskarna britterna i händerna. De tyska cheferna borde lärt sig av de olika invasionerna i Italien där reserver som jagade luftlandsättningar var bundna i strid när landstigningen väl följde. Och kom det ingen landstigning var det inte bråttom att bekämpa luftlandsättningar – de skulle då liksom självdö. För försvararna gällde det därför att ha kalla nerver och välja rätt anfallsmål. Dessutom var det anmärkningsvärt och i grunden felaktigt att en divisionschef hade rätt att ge en annan divisionschef order.

Konsekvensen av denna ”befälsröra” drabbade nu tyskarnas enda disponibla pansarreserv, Rommel var inte på plats och Feuchtinger skickade omgående iväg två av sina fyra motoriserade/mekaniserade infanteribataljoner mot broarna. Samtidigt fick hans stridsvagnsregemente med sammanlagt 98 stridsvagnar (Panzer IV) stå och vänta. Generalen uppfattade sina stående order som att han INTE fick sätta in stridsvagnarna utan medgivande uppifrån. Men detta medgivande delegerades nedåt så långsamt att Feutchinger slutligen tog saken i egna händer och beordrade sina stridsvagnar att rulla mot broarna. Feuchtingers kårchef gjorde dock en annan bedömning men hade på grund av allierade bombanfall inget samband med 21 PD.

Först efter att invasionen inletts fick kårchefen slutligen tag på Feuchtinger som klockan 10.30 äntligen fick en anfallsorder från sin ”rätta” chef. Men den ordern gällde mot de landstigande britterna på Swordstranden som kårchefen korrekt bedömde utgjorde det farligaste hotet. Feuchtinger hann precis hejda sina stridsvagnar innan dessa skulle börja anfalla broarna. De tvingades nu köra tillbaka till Caen och därifrån mot kusten en mil längre bort. Detta tog avsevärd tid samtidigt som Feuchtinger saknade och/eller inte brydde sig om att spana mot och säkra den nya anfallsterrängen. Varför utnyttjade han inte sin spaningsbataljon? Om den inte fanns kunde han ha skickat något annat förband för att försöka få grepp om fienden och var det fanns oförsvarade luckor.

Mitt emellan Caen och kusten löper en markerad ås parallellt med havet. När de 98 tyska stridsvagnarna utan föregående spaning eller i skydd av något framskickat förband vid 15-tiden på eftermiddagen slutligen anföll upp mot denna ås var det för sent. Brittiska stridsvagnar och pansarvärnskanoner hade grupperats på åsen för att skydda brohuvudet och det tyska anfallet hejdades. Så spelade tyskarna bort sin enda chans på invasionens första dag. Sedan var det för sent eftersom de allierades styrketillväxt i brohuvudet var snabbare än tyskarnas tilltransporter av förstärkningsförband. Lärdomarna är tydliga:

  • Vikten av klara befälsförhållanden.
  • Utan spaning ingen aning.
  • Att göra saker i rätt tid är ofta lika viktigt som att göra rätt saker.

Dessa ”sanningar” från den 6 juni 1944 gäller fortfarande. För övrigt arbetar jag för fullt med planeringen av nästa års resor. Efterhand som de blir klara läggs de ut på min hemsida och nästa krönika kommer också att handla om dem.

Trevlig Midsommar

Marco Smedberg

Foto: Pennan & Svärdet

 

 

 

 

Marco Smedberg

NACKARPS GÅRD AB 
268 68 Röstånga 

info@marcosmedberg.se

0435 - 910 06
0708 - 93 14 39

Om Marco Smedberg
Exklusiva resor till militärhistoriskt viktiga och exotiska områden.

Marco Smedberg Histora drivs av makarna Marco och Anita Smedberg. www.marcosmedberg.se presenterar Marco Smedbergs böcker, krönikor och föredrag, men även Marco Smedberg Historia – ett samarbete med Winbergs Travel och Historiska Resor med resor till flera av världens historiskt intressanta krigsskådeplatser. 

 

 

Missa inte
I samarbete med tidskriften Miliär Historia presenterar vi såväl äldre som nya krönikor som Marco Skrivit eller skriver för tidningen.