Så fel det blev
Den 24 februari invaderade Putin Ukraina. Som angripare hade han naturligtvis valt tidpunkten utifrån att optimera sina fördelar, vilka de nu var. Efter vad vi såg av de inledande striderna och sättet på vilket ryssarna anföll trodde Putin på en snabb och enkel seger.
Nu blev det inte så. Efter åren av krig i östra Ukraina är landets stridskrafter nu i mycket bättre skick än 2014 när konflikten började. Att ge sig i strid med ett land med en befolkning på 45 miljoner invånare som dessutom är besjälad av att verkligen göra motstånd visade sig vara besvärligt för ryssarna. Att ukrainarna jämte en enig omvärld upplever angreppet som ”oprovocerat, olagligt och oförsvarligt” är en viktig faktor. Särskilt när man jämför med olika ryska tillfångatagna soldaters förvirrade syn på var och varför de är beordrade att kämpa. Putin borde ha beaktat Napoleons devis om att ”moralen förhåller sig till styrkan som tre till ett”.
I det läge som nu uppstått har Putin ett antal alternativ. Han kan ge upp och låta ryssarna dra sig tillbaka. Men då förlorar han ansiktet och prestige är viktigt för diktatorer. Hitler vägrade lyssna på Rommel när denne tidigt 1944 djärvt vågade påpeka att kriget inte gick att vinnas och att Führern borde dra konsekvenserna av det. I stället lät Hitler ett hopplöst krig fortsätta till det bittra slutet.
Putins återstående alternativ är att fortsätta kriget genom att antingen erövra eller belägra sina mål. Att med våld erövra stora städer innebär förstörelse och mänskligt lidande. Tyvärr har ryssarna tidigare inte tvekat för detta, exempelvis i Groznyj. Alternativet med belägringar tar längre tid vilket är en nackdel i den osäkerhet som gäller under krig.
Problemet för ryssarna är att ett övertagande av Ukraina, efter att ha förstört merparten av städerna och infrastrukturen samt gjort merparten av befolkningen till dödsfiender, inte är särskilt tilltalande. Risken för ett långvarigt gerillakrig är påtaglig. Sammantaget har Putin målat in sig i ett hörn med mycket klistrig färg. Dessutom riskerar han att problemen leder till uppror bland de närmaste eller att Rysslands stridskrafter och/eller ekonomi kollapsar. Med sin lilla ekonomi har Ryssland egentligen inte råd med sin stora krigsmakt och denna obalans kan bli förödande när nu systemet hamnar under stor press. Tyvärr kan det å andra sidan gå så illa att den ryska ledningen ser västvärldens sanktioner som en krigsorsak och väljer att ytterligare eskalera sina militära insatser.
En par saker har Putin åstadkommit även om det inte var hans avsikt. Sällan har Europa och Nato framstått som så enat. Flera länder, bland annat Tyskland med EU:s starkaste ekonomi, men även Sverige, har nu sent omsider beslutat att höja sina försvarsanslag rejält. Senaste gången Sverige hamnade i ett så här säkerhetspolitiskt utsatt läge var 1940 när tyskarna invaderade Danmark. Då hade också våra stridskrafter några år tidigare kraftigt skurits ner. De militära upprustningsmål Sverige satte upp när tyskarna plötsligt stod på andra sidan av Öresund tog över tio år att uppnå. Låt oss hoppas att vi nu även denna gång får den tiden på oss. Måtte svenska ansvariga politiker och militärer ta till sig den försvarspolitiska grundbulten att ”avskaffa militära organisationer och kompetenser går fort men att bygga upp dem tar lång tid och kostar mycket pengar”.
Marco Smedberg
Fotot visar författaren i Kiev Valborg 2015 framför ett ryskt pansarskyttefordon.
|
