Krönika mars 2025.
Sveriges nya och allvarliga säkerhetspolitiska läge har väl knappast undgått någon. Vårt lands statminister har beskrivit läget som att ”Sverige är inte i krig – men det råder inte heller fred”. Som en konsekvens av Rysslands agerande lovas nu Försvarsmakten pengar i en aldrig tidigare skådad omfattning. Utmaningen är att vi inte vet hur bråttom det är eftersom det är angriparen som sätter agendan. Men enbart mer pengar kommer inte att vara tillräckligt för att höja försvarsförmågan.
Alla större satsningar måste börja med att sätta upp tydliga mål. Hitintills har pengar styrt utvecklingen. Men för att kunna växa i den omfattning som krävs räcker det inte att konstatera vad mer pengar räcker till. För att inte riskera att fastna i flaskhalsar måste det nu skapas en tydlig målbild för hur Försvarsmakten skall byggas upp från sin pinsamt låga nivå. Dessutom måste denna plan synkroniseras med Sveriges nya NATO-allierade runt Östersjön för att nå så god effekt som möjligt.
Utmaningen för Högkvarterets personal, som de senaste 25 åren verkat i en organisation som helat tiden skurits ner, är nu att plötsligt göra tvärtom. Detta är en synnerligen svår uppgift. Skillnaden mellan den tidigare ”fredsmarinerade” organisationen och vad som nu krävs är hisnande stor. Elefanterna i rummet heter ”svarta hål”, ”befälsbrist” och” fredsbyråkrati”.
De tre elefanterna
De svarta hålen – man måste förstå att den tidigare underfinansieringen av försvaret nu innebär att stora brister måste rättas till innan vår styrka faktiskt ökar. För att Försvarsmakten skall kunna växa måste man se till att det vi har fungerar. Samtidigt måste dessutom utrustning som blivit för gammal ersättas. Sammantaget är det mycket som de nya pengarna måste räcka till.
Befälsbristen – när politiker nu yrvaket ber om fler förband, fartyg och flygplan saknas det befäl för att utbilda de nya soldater som den återinförda och utökade allmänna värnplikten kräver. Under slutet av 1980-talet omsatte Försvarsmakten årligen sammanlagt runt 140 000 soldater i grundutbildning och krigsförbandsövningar av ungefär lika många befäl som det finns nu. I dag klagar organisation över att den knappt räcker till för att utbilda och ta hand om cirka 12 000 värnpliktiga och yrkessoldater.
Fredsbyråkratin – länge har fokus legat på att Försvarsmakten skall vara billig i stället för att vara effektivt. Civilanställda som tidigare löste många uppgifter friställdes och officerare måste själva göra beställningar och boka sina resor. Plutonchefer ägnar sig åt sina yrkessoldaters tjänstgöringslistor och överlåter åt det yngre befälet att utbilda truppen. Listan kan göras lång. Om Försvarsmakten operativa effekt skall öka måste detta synsätt ändras.
- Befälen måste göra rätt saker och massor av fredsbyråkratins uppgifter måste utgå.
- Ett sätt att snabbt få fler befäl är att återanställa de som slutat. Om detta anses viktigt kan de ökade försvarsanslagen användas till att höja lönerna – eller skattebefria officerarna. Framförda förslag om att sänka officerarnas utbildningstid är att gå i fel riktning. Utbildningstiden för officerare är redan nedkortad jämfört med hur det var för trettio år sedan.
- Det civila samhällets regelsystem måste anpassas till de säkerhetspolitiska utmaningarna. Exempelvis tar miljömässiga procedurer i samband med att militären vill återanvända gamla skjutfält alldeles för lång tid.
Viljan att tänka utanför boxen och den politiska viljan att snabbt ändra på onödiga regelsystem kommer att vara avgörande för Försvarsmaktens förmåga att växa och bli effektivare. Det hastar och enbart mer pengar kommer inte att räcka.
Marco Smedberg
(f.d. pansarofficer i det gamla invasionsförsvaret)
