Med facit i hand är det alltid lätt att vara efterklok – det är betydligt svårare att leva mitt i en förändring. Under hundraårskriget mellan Frankrike och England 1337–1453 förlitade sig det dittills överlägsna ridderskapet på sina lansars stötkraft. Det skulle visa sig ödesdigert när de red till attack vid Crecy 1346. Resultatet blev en katastrof när pilar från engelska bågskyttekompanier träffade de franska riddarna eller deras hästar, viket var lika illa. Kriget förändrades genom att ett gammalt vapen (pilbågen) användas på ett nytt sätt (att skjuta i salvor). Men riddarna var inte beredda att ändra sig och anföll på samma sätt vid Azincourt 1415 vilket ledde till ett om möjligt ett ännu större nederlag. Till sist tvingades de att anpassa sig till en ny realitet.
Krigshistorien är full av exempel på hur balansen mellan eldkraft, skydd och rörlighet ändras. Ofta är detta en kamp mellan medel och motmedel. Första världskriget är ett tydligt exempel på detta när rörelsen på stridsfältet sattes ur spel och fronterna stelnade i skyttegravar. Överlägsen eldkraft i form av kulsprutor och modernt fältartilleri gjorde klassiska anfall mycket förlustbringande. Som ett motmedel utvecklades stridsvagnar. Mot dessa utvecklades i sin tur pansarprojektiler och minor. Stridsvagnen gavs då ett bättre skydd och ökad rörlighet. Detta ledde i sin tur till pansarvärnskanoner och bättre pansarbrytande ammunition.
I krig är anpassning nödvändigt eftersom den som inte gör det går under. Följaktligen är militära organisationer ofta snabba på att ta till sig ny teknik samtidigt som deras organisationer ofta är påfallande konservativa. Det beror i sin tur på att det tar tid att förändra en armés doktriner, inövade rutiner och förbandsstrukturer. Som ett resultat blandas ofta gammalt och nytt på stridsfältet. Den nya tekniken stoppas in i beprövade system och organisationer samtidigt som mycket av det gamla lever kvar.
Lätta pansarvärnsvapen slog ut stridsvagnarna
Samtidigt är det farligt dra förhastade slutsatser och ändra i onödan. Tre dagar in i oktoberkriget 1973 gick israelerna till motanfall i Sinaiöknen. Överraskade av egyptiernas anfall över Suezkanalen sattes en nyss mobiliserad israelisk mekaniserad division in i striderna och förlorade drygt hundra stridsvagnar i vad som blev den israeliska arméns värsta dag. Merparten av dessa stridsvagnar föll offer för nya lätta burna pansarvärnsvapen och sovjetiskbyggda robotar.
I Sverige hävdade då omgående många att de dyra pansarförbandens blivit omoderna och borde bytas ut eftersom pansarvärnselden visat sig överlägsen. Men de slutsatserna visade sig vara förhastade. Tidigare framgångar i sexdagarskriget 1967 hade invaggat de israeliska pansarförbanden i en övertro på sin egen förmåga. Stridsvagnarna användes nu på fel sätt när de utan samordning och understöd anföll nedgrävda egyptiska infanteriförband. Israelerna anpassade sig snabbt. När deras stridsvagns-, artilleri- och infanteriförband började samverka sjönk de israeliska förlusterna varpå de anföll över Suezkanalen och vann kriget.
Dyra brigadförband mot billiga drönare
Det pågående kriget i Ukraina har alltmer kommit att präglas av drönare. Dessa har närmast omöjliggjort förflyttningar nära fronten. Genom att soldaterna gräver ner sig i olika skydd liknar slagfältet alltmer skyttegravskriget på västfronten 1915–18. Det gör i sin tur att det nu allt oftare påtalas att kriget har förändrats så att Sverige borde avskaffa sina (dyra) brigadförband som på grund av (billiga) drönare blivit omoderna och inte skulle kunna användas i sina tänkta anfallsuppgifter om de kom i strid. I stället borde man satsa på den nya tekniken och anskaffa drönare i stort antal.
Problemet – eller utmaningen – består i att vi lever mitt i en förändring som vi inte vet riktningen eller tidsutsträckningen på. Samtidigt som drönare utvecklas arbetas det också för fullt på att ta fram nya motmedel. Om dessa blir så effektiva att drönarnas dominans minskar eller försvinner vet vi inte. Vi vet inte heller i hur stor omfattning utvecklingen i Ukraina beror på att såväl de ryska som de ukrainska brigadsystemen inte är tillräckligt välövade och ledda för att möjliggöra det manöverkrig som nu lyser med sin frånvaro.
En annan nackdel med att satsa stort på drönare är att dessa gjort att krigsföringen i Ukraina blivit ett utnötningskrig där framgångar räknas i motsidans förluster eftersom det inte går att manövrera på stridsfältet. Samtidigt är det mycket svårt att fälla avgöranden utan ett manöverkrig som är en förutsättning för att återta förlorad terräng.
Manöverkriget behövs
Få vill tillbaka till första världskrigets synsätt att framgångar bara räknas i döda motståndare. Om man lyckas utveckla effektiva motmedel som begränsar drönarnas effekt är manöverkriget fortfarande ett eftersträvansvärt koncept för att avgöra militära konflikter.
Eftersom vi inte vet hur det kommer att gå borde valet bli att både satsa på egna drönare och utveckla våra brigadsystem. Att införa ny teknik går relativt snabbt. Att återskapa kompetens och organisationer som man avskaffat tar avsevärd tid. Att i detta läge välja rätt är mycket svårt, eller annorlunda uttryckt; i militära sammanhang tvingas man ofta att fatta svåra beslut på ett osäkert underlag.
Sommarhälsningar
Marco Smedberg
Denna text grundar sig på mina böcker Om stridens grunder och Israels krig.
